Mitt första intryck av rummet var att det var väldigt annorlunda, det låg sand på golvet och väggarna var täckta av något som såg ut som klätterställningar. När jag gick in i rummet så insåg jag att det inte vara rummet som var själva grejen utan filmen på väggen. Scenerna byttes av i ett raskt tempo och det hände väldigt mycket saker samtidigt. Varje klipp bestod av en eller två filmer, någon animering och kanske en text. Ovanpå allt detta så var det gälla färger och hektiskt ljud, man blev nästan lite stressad av att kolla på det. Till exempel så innehöll alla scener färgglada peruker, kladd på golvet och förstörda rum. Överallt syntes detaljer och det var mycket mönster och utstickande möbler.

Rummet var definitivt en del av verket då det liksom filmen bestod av många olika saker samtidigt. Golvet var täckt med sand, sofforna såg ut som sängar, möbler var utspridda överallt och i varje hörn låg det små, konstiga prydnadssaker. Allting var väldigt färgglatt och precis som i filmen så var det organiserat kaos. Man kan kort och gott säga att filmen och rummet kompletterade upp varandra genom att samspela på samma saker och man kände sig nästan delaktig när man själv fick vara i samma miljö som de i filmen.

Själva verket bestod av en blandning mellan filmklipp, effekter, foton, ljud och animerade bilder. Handlingen är kaotisk och till en början svårtolkad, människorna i filmen spottar ur sig en massa ord som har blivit uppdragna så ljust att det skär i öronen och det är helt enkelt väldigt mycket på en gång. Ändå så fortsätter man att kolla på grund av fascinationen, man vill se vad som kommer härnäst. Jag valde verket för att det fanns så mycket att tolka ur det, man blev intresserad av det annorlunda och lite konstiga. Det faktum att man själv fick vara en del av det förstärkte intrycket, mycket tack vara den stora skärmen och hörlurarna som stängde ute alla andra ljud.

Verket är sammanhängande samtidigt som det inte är det, då det är väldigt mycket olika saker men allt går ändå i samma färgskala och tema. Jag tror att poängen är att driva med dagens ungdomar och våra mesiga problem, det känns lite som en galen dokusåpa. Personerna är filmen pratar med kameran, bråkar med varandra, gnäller och skrattar. Ordvalet känns typiskt för min åldersgrupp och skådespelarna är även utklädda i peruker och tjejkläder. Många av killarna i filmen spelar tjejer och vice versa, så allt känns väldigt overkligt och orealistiskt. Jag tror att de vill visa på hur samhället har spårat ur, att vi hänger upp oss på fel saker och bryr oss för mycket om serier och dokusåpor. Till exempel så visar de bilder på tjejer som sitter och gråter samtidigt som en kamera filmar dem, vilket känns som ett privat ögonblick som ingen annan borde se. Mycket så här är det ju idag, tevebolagen sänder ut det som säljer utan att egentligen bry sig om de medverkande. Ofta handlar det om privatpersoners spårade liv och man får se allt från bråk till relationer.

Det är svårt att säga om det finns en tydlig idé bakom verket, men det verkar otroligt att de har haft varje scen klart för sig. Det känns som att de har spelat in en massa klipp och sen lagt på färger och animeringar i efterhand, allt efter vad som känts bäst just då. Jag tror att de haft själva idén klart för sig, men sen kört på lite allt eftersom.

Om konstnärerna inte hade valt att göra rummet i samma stil som filmen så hade det blivit ett helt annat verk. Om man istället hade suttit i ett kalt rum utan några färger så tror jag nästan att filmen nästan hade blivit värre, för då hade mer fokus lagts på den istället för på omgivningen. Nu så satt man ändå bekvämt i en soffa, färgerna i rummet var mer åt det varma hållet och filmen smälte liksom in i miljön.

Om filmen istället hade varit en serie med foton så hade det inte heller blivit samma sak, för när någonting rör sig så tar det mer från ögats fokus än när det står stilla. Man hade uppfattat kaoset, men budskapet hade inte kommit fram på samma sätt. Personligen så tycker jag att konstnärerna lyckades bra med att förmedla sin tanke, för allting kändes relevant samtidigt som allting var lite spårat.