Jag valde att göra en powerpoint om kubismen och om Pablo Picasso. När jag skulle börja med mitt arbete så funderade jag på vilken epok som skulle se bäst ut i en PP och kom fram till att kubismen skulle vara ganska lätt att göra. Det visade sig att det var lite svårare än vad jag trott, då färgerna och det abstrakta tillsammans blev ganska tråkigt. Jag började med att hitta bra bakgrunder, men om jag tog en enfärgad brun så blev det trist och om jag tog en mönstrad färgglad så blev det rörigt. Till slut så valde jag att göra det hyfsat enkelt och använde antingen toningar eller bilder. På så sätt så kunde jag få fram det abstrakta utan att det blev för mycket eller för lite. Jag tycker däremot att jag skulle ha lagt lite mer tid på att göra egna mönster och så, för om jag hade lagt in mer detaljer i powerpointen så hade kubismen kommit fram ännu tydligare. Jag hade till exempel kunnat klippa ihop olika former för att visa hur små saker kan bilda en helhet och jag hade även kunnat leta upp ett bättre undertypsnitt. Jag tycker att det fungerade helt okej, men om jag hade lagt ner mer tid på det så är jag säker på att jag hade kunnat hitta något ännu mer kubistiskt.

Det var intressant att se hur de andra hade gjort sina powerpoints, för då fick man se olika vinklar och synpunkter på kubismen. Vissa hade lagt mer fokus på fakta, medan andra satsade mer på själva utséendet. Jag tycker att mitt sätt fungerade bra, då jag hade med lagom med fakta och lagom med snack om powerpointen. Just redovisningen känner jag mig nöjd med, och jag skulle nog inte ha ändrat så mycket om jag fick göra om den idag.

Innan jag började jobba med min powerpoint så samlade jag ihop fakta från ett antal olika källor. I till exempel Konstboken så hittade jag bra information om själva kubismen och just böcker tycker jag i allmänhet känns som rätt trovärdiga källor. De flesta böcker måste ju ändå gå igenom ett förlag och det är väldigt sällan som felaktig fakta publiceras. Jag använde mig även av NE.se och även det känns som en rätt bra källa. Nackdelen med NE är att man måste vara användare för att kunna få fram all information, så det var svårt att fram en helhet utifrån deras material. Å andra sidan så kändes det som att wikipedia hade kopierat NE, så trots att det inte är den mest pålitliga källan så läste jag ändå rätt mycket där. För att vara på den säkra sidan så dubbelkollade jag ändå allt jag läste, så i slutändan så tror jag att jag fått fram väldigt bra information. För att få fram bilder och liknande så gick jag in på en sida som hette picasso.com, och då sidan enbart handlar om Picasso så utgår jag ifrån att bilderna är hans egna. Med det så menar jag inte att hans orginalverk ligger på nätet, utan jag använde sidan för att till exempel kunna lista ut vilken version av verket The Three Musicians som var det riktiga.

Mitt första intryck av rummet var att det var väldigt annorlunda, det låg sand på golvet och väggarna var täckta av något som såg ut som klätterställningar. När jag gick in i rummet så insåg jag att det inte vara rummet som var själva grejen utan filmen på väggen. Scenerna byttes av i ett raskt tempo och det hände väldigt mycket saker samtidigt. Varje klipp bestod av en eller två filmer, någon animering och kanske en text. Ovanpå allt detta så var det gälla färger och hektiskt ljud, man blev nästan lite stressad av att kolla på det. Till exempel så innehöll alla scener färgglada peruker, kladd på golvet och förstörda rum. Överallt syntes detaljer och det var mycket mönster och utstickande möbler.

Rummet var definitivt en del av verket då det liksom filmen bestod av många olika saker samtidigt. Golvet var täckt med sand, sofforna såg ut som sängar, möbler var utspridda överallt och i varje hörn låg det små, konstiga prydnadssaker. Allting var väldigt färgglatt och precis som i filmen så var det organiserat kaos. Man kan kort och gott säga att filmen och rummet kompletterade upp varandra genom att samspela på samma saker och man kände sig nästan delaktig när man själv fick vara i samma miljö som de i filmen.

Själva verket bestod av en blandning mellan filmklipp, effekter, foton, ljud och animerade bilder. Handlingen är kaotisk och till en början svårtolkad, människorna i filmen spottar ur sig en massa ord som har blivit uppdragna så ljust att det skär i öronen och det är helt enkelt väldigt mycket på en gång. Ändå så fortsätter man att kolla på grund av fascinationen, man vill se vad som kommer härnäst. Jag valde verket för att det fanns så mycket att tolka ur det, man blev intresserad av det annorlunda och lite konstiga. Det faktum att man själv fick vara en del av det förstärkte intrycket, mycket tack vara den stora skärmen och hörlurarna som stängde ute alla andra ljud.

Verket är sammanhängande samtidigt som det inte är det, då det är väldigt mycket olika saker men allt går ändå i samma färgskala och tema. Jag tror att poängen är att driva med dagens ungdomar och våra mesiga problem, det känns lite som en galen dokusåpa. Personerna är filmen pratar med kameran, bråkar med varandra, gnäller och skrattar. Ordvalet känns typiskt för min åldersgrupp och skådespelarna är även utklädda i peruker och tjejkläder. Många av killarna i filmen spelar tjejer och vice versa, så allt känns väldigt overkligt och orealistiskt. Jag tror att de vill visa på hur samhället har spårat ur, att vi hänger upp oss på fel saker och bryr oss för mycket om serier och dokusåpor. Till exempel så visar de bilder på tjejer som sitter och gråter samtidigt som en kamera filmar dem, vilket känns som ett privat ögonblick som ingen annan borde se. Mycket så här är det ju idag, tevebolagen sänder ut det som säljer utan att egentligen bry sig om de medverkande. Ofta handlar det om privatpersoners spårade liv och man får se allt från bråk till relationer.

Det är svårt att säga om det finns en tydlig idé bakom verket, men det verkar otroligt att de har haft varje scen klart för sig. Det känns som att de har spelat in en massa klipp och sen lagt på färger och animeringar i efterhand, allt efter vad som känts bäst just då. Jag tror att de haft själva idén klart för sig, men sen kört på lite allt eftersom.

Om konstnärerna inte hade valt att göra rummet i samma stil som filmen så hade det blivit ett helt annat verk. Om man istället hade suttit i ett kalt rum utan några färger så tror jag nästan att filmen nästan hade blivit värre, för då hade mer fokus lagts på den istället för på omgivningen. Nu så satt man ändå bekvämt i en soffa, färgerna i rummet var mer åt det varma hållet och filmen smälte liksom in i miljön.

Om filmen istället hade varit en serie med foton så hade det inte heller blivit samma sak, för när någonting rör sig så tar det mer från ögats fokus än när det står stilla. Man hade uppfattat kaoset, men budskapet hade inte kommit fram på samma sätt. Personligen så tycker jag att konstnärerna lyckades bra med att förmedla sin tanke, för allting kändes relevant samtidigt som allting var lite spårat.

Något som var svårt med den här arbetsmetoden var att när jag väl klistrat fast bilderna på pappret så var det kört, för då satt de där de satt. Till exempel så hamnade bilderna inte precis vid kanten, vilket gjorde att det uppstod en vit kant på kanske en halv centimeter. Eftersom att bilderna var där de var så fick jag istället börja klippa i bakgrundspappret, och det var ju något som jag helst hade skippat. Om jag gjort det i datorn eller ritat så hade jag mycket lättare kunnat anpassa såna saker, men eftersom att slutresultatet ändå blev bra så är jag nöjd.

Jag har varit med och arbetat i grupp 1, alltså planerings- och affischgruppen. Vi började processen med att skissa upp affischer och välja ut vilka vi ville ha. Utifrån det så bildade vi fyra smågrupper och varje liten grupp hade en egen uppgift. Jag tillsammans med Amanda hade ansvar för bilden i entrén och tillsammans så arbetade vi fram en idé utifrån temat. Jag tycker att vi samarbetade väldigt bra och jag tycker att båda fick säga sin åsikt och komma med förändringsförslag. Vi arbetade mycket med att välja ut olika typsnitt och få till en bra helhet, för det var svårt att få med all info utan att det blev rörigt. Själva bilden består egentligen av två delar, det vill säga själva uppbyggnaden och sen den målade björnen. Vi valde att blanda teknikerna för att göra det lite mer avancerat och för att det kändes roligare att måla själva än att ta en bild från Google. På sätt så lärde vi ju oss samtidigt och kommer att kunna dra nytta av det i senare photoshopprojekt.
Vi i grupp 1 har även skaffat sponsorer till utställningen, men i det deltog jag bara genom att komma med förslag och idéer. Till exempel så var rabatten på Highlights på min idé och den gick ju även igenom.

Från start så var det väldigt svårt att se den färdiga utställningen framför sig, då alla grupper arbetade på med sina saker utan att egentligen diskutera så mycket med varandra. Nu i efterhand så inser jag att alla delar verkligen spelade roll och att det var allt tillsammans som skapade helheten. Däremot så tycker jag att vi kunde ha lagt lite mer fokus på själva utställningsrummet, då det blev en smula platt. Vi kunde till exempel ha arbetat med dekoration och även utnyttjat salens yta till max. Själva uppställningen tycker jag däremot fungerade bra, det var inte för rörigt och det mesta såg snyggt och enhetligt ut. Musiken bidrog även till stämningen i rummet, den fick det att kännas mer proffsigt och lyfte på något sätt fram våra utställningsobjekt.

En annan sak som var synd var att vi inte ljussättningen aldrig riktigt blev av, för jag tror att ljuset göra väldigt mycket för stämningen i ett rum. Om vi hade haft spotlights på alla olika delar i rummet så hade det blivit en helt annan känsla, men jag tycker ändå att vi gjorde det bästa av situationen och prioriterade rätt saker.

Själva utställningen tycker jag gick bra, vi pratade med alla som hade frågor, var aktiva och beskrev vad vi hade gjort. Vi hade ju en liten nackdel i och med att vi hade rummet längre ner i korridoren, men enligt mig så hade vi ändå hyfsat med folk. Det är klart att det hade kommit fler om vi haft det första rummet, men nu hade vi å andra sidan till att verkligen hjälpa alla som kom. Annars så hade det kanske blivit lite stressigt om tre personer ville prata med en samtidigt och man var tvungen att hasta sig igenom samtalen.